Det torde mycket tidigt ha varit känt, att det fanns järnmalm i denna del av Värmland, eftersom malmen ursprungligen gått i dagen vid Storgruvorna såväl i Nordmark som i Persberg. Malmen måste på långt håll ha varit synlig genom sitt rostfärgade ytlager både i Nordmarks-älvens dalgång och från sjön Yngen, där Persbergs gruvfält ligger på en i sjön utskjutande udde. Det dröjde dock länge innan man kunde tillvarata dessa fyndigheter genom brist på arbetskraft och tillräckligt med uppodlad jord i de glest befolkade områdena kring malmfälten.
Det äldsta privilegiebrevet för Värmlandsberg är utfärdat av Erik av Pommern i Stockholm Psalmsöndagen den 16 april 1413 och finns bevarat i original i Färnebo härads arkiv i Göteborgs landsarkiv. Utöver privilegiebrevet finns inga skriftliga belägg rörande bergshanteringen i Värmland under 1400-talet.
Jordeboken 1540 upptar den första förteckningen över Värmlands hyttor. Av de femton namngivna hyttorna har Yngshyttan, Bornshyttan, Saxån, Gammalkroppa, Torskebäcken och Nyhyttan tagit sin malm från Persberg. De övriga har hämtat sin malm i Nordmarksberg. Yngens stränder har ursprungligen varit uppdelade på de tre hyttorna Yngshyttan, Bornshyttan och Gammalkroppa. Torskebäcken är byggd av Bornshytte bergsmän på mark, som tillhört Bornshyttan. Detta framgår entydigt av släkt- och ägoförhållanden. Yngshyttan disponerade norra och halva västra delen av sjön, Bornshyttan östra sidan och Gammalkroppa södra delen samt västra sidan upp till mötet med Yngshyttans mark.
Mantalslängder och järnskattelängder från 1540 anger inte var bergsmännen vid Yngshyttan hade sina gårdar. En karta från 1685 visar emellertid att huvudparten av bebyggelsen låg kring Yngshytteälvens utlopp i Yngen. Två gårdar, Nyttsta och Lövnäset, finns markerade på Yngens västra strand. Enligt senare handlingar, som t ex storskiftet i början av 1800-talet, kan man ungefärligen ange Nyttsta som ägare av Yngenstranden från Kyrkviken till Ängstaviken och Lövnäset härifrån till Kroppa sockengräns.
Bristen på lämplig jordbruksmark har verkat starkt hämmande på utvecklingen vid Persbergs gruvfält. Vid Nyttsta har en blockfattig moränås av ganska begränsad utsträckning parallellt med stranden utnyttjats. Ursprungligen har det väl endast varit ett skogsområde tillhörigt en andelsägare i Yngshyttan.
Nyhyttan är en ny hytta i förhållande till de äldre Persbergshyttorna vid Yngen. Denna hyttas bergsmän har fraktat sin malm över Yngen till Nyhyttestad d v s med dialektal förkortning Nyttsta. Varje hyttedel på Nyhyttan synes ha haft sin egen lilla malmhamn här och rester av gamla malmupplag har påträffats efter stranden. Nyhyttan släpptes aldrig fram till sjön, sannolikt med hänsyn till fiskerätten. Gränsen mellan nyhyttemark och yngshyttemark går endast 300 m från stranden vid Nyttsta.
År 1540 betalar Nyhyttan så låg järnskatt, att den måste vara tämligen nyligen anlagd. Sedan malmen lossats vid Nyttsta har den fraktats ner till Malmbergstjärn förbi Lisle Lund (Liselund) uppför höjden där och ner i en dalgång med en bäck, som var tillopp till Nyhyttans dammsjö. Här låg i äldre tid en hammare. Sedan bar det upp mot bergsmansgårdarna på Nyhyttehöjden för att fortsätta utför ner i nästa dal där masugnen låg vid hyttdammens utlopp mot Hennickehammar. Det rörde sig således om ca 3 km mycket svårforcerad väg sommartid, varför man kan anta att malm, som fraktats med båt från Persberg lagrats vid Nyttsta för vintertransport vidare till Nyhyttan. Det mest sannolika är väl att malmtransporten till Nyhyttan lett fran till en fast bebyggelse och uppodling av gården Nytthyttestad.
År 1614 anlades en ny masugn i Yngshytteälven nedanför den gamla. Den låg vid Bäckegården och drevs fram till 1653 eller 1654, då driften tvingades upphöra. Orsaken var brist på skog. År 1621 hade man även anlagt en hammare vid älven och så ytterligaren en hammare där 1639 eller 1640. Dessa hammare låg mellan de båda masugnarna på vad som nu är Bäckegårdsmark. Vid slutet av 1670-talet lades den nedre hammaren öde och 1680 brann den övre. År 1689 blåstes så den övre masugnen ner och all skog anvisades till gruvornas behov (1).
Redan i början av 1600-talet bröt bergsmännen i Yngshyttan inte alltid malm i egen regi, utan det hade vid 1600-talets mitt uppstått en fast bebyggelse på gruvbacken av gruvedrängar, som kunde lejas av bergsmännen. Med två masugnar i drift jämte två hammarsmedjor lär det knappast funnits så mycket tid över till malmbrytning.
I 1658 års bergverksrelation sägs det att sju gruvbrytare har brutit malm åt samtliga bergsmän i hela gruvelaget. I mantalslängden 1666 redovisas åtta bergsmän under Yngshyttan och åtta hushåll under Persbergsgruvan. De senare voro följande:
Nils Svensson 1 , Jöns Nilsson 2, Per Nilsson 2, Olof Nilsson 2 (malmbrytare 1655), Per Masmästare 2, Per Nilsson vid Nystad 2, Abbeluna 1 (änka efter Olof Svensson, Yngshyttan), Myhre (?) Per 2.
I Bergskollegie protokoll 6 sept 1668 noteras följande:
”Blef de gamble grufvebrytarne vid Persbergs gruva upnämbde nembl.
Nils Svensson, Nils Persson, Per Nilsson, Jöns Nilsson, Per Andersson i Nyhyttestadh, Per Eriksson
Är sedan tillkommne som Bergslaget bekänns vara nyttige näml.
Bengt Persson, Olof Nilsson Hammarsmed, Mats Nilsson, Per Nilsson, Björn Segolsson på Yngshyttan, Måns Segolsson ibm
Tillsades samteliga ej göra åverkan å annans skog vid böter.”
Vi ser här hur tidigare bergsmän, masmästare och hammarsmeder övergår till att bli gruvbrytare.
Dessa av Bergskollegium utsedda och godtagna gruvbrytare fick rätt att bryta och sälja malm. De kallas nummerbrytare, eftersom de och deras rätt att bryta malm kom att registreras i särskild lista.